Här sitter jag, klockan halv två på natten. Det har gått 1,5 dygn sedan mitt hjärta åkte hem till sin pappa, och redan gråter jag efter henne. Hela min kropp skriker efter henne! Och när ska jag sluta oroa mig?
Tänk om, TÄNK OM det händer nåt, och jag inte är där. Det orden ekar i mit huvud hela tiden. Jag stötte på grannen som sa- gud så skönt, passa på att njut. Men jag njuter när mitt barn är hos mig, inget annat.

Hade situationen mellan mig och I varit annorlunda, ja då kanske jag hade kunnat slappna av och njuta lite, för att jag visste att hon hade det bra och att han var en kärleksfull, engagerad och ansvarsfull pappa. Men...
Jag vet inte ens vart dom bor, vad dom gör, och skulle jag få för mig att ringa så får man en utskällning.
Ett svar i stil med -"VAD VILL DU? SLUTA RING "klick"..... när man bara vill höra att hon mår bra och om allt går som det ska. Det är som att lämna henne till en helt främmande människa... det är skrämmande.

Jag skiter i om han inte vill att jag ringer, för imorgonbitti tänker jag ringa, till ANGELINA!

Jag kan inte leva utan dig ♥